Klient 3

Petra, snart 60 år

Det var när en kollega till mig i slutet av 1980-talet berättade för mig att hon börjat på bildterapi som min nyfikenhet väcktes. 6-8 år senare berättade en annan väninna att även hon börjat på bildterapi, men det dröjde ytterligare ett par år innan jag bestämde mig för att det var dags för mig att testa. Att ta kontakt med min bildterapeut Inga Hermelin är det absolut bästa beslut jag någonsin tagit.

Det finns en hel del missuppfattningar om vad bildterapi är för något. Den vanligaste frågan jag brukar få är om man måste vara duktig på att måla. Det behöver man inte. Bildterapi går inte ut på att måla utan att förmedla en händelse, situation eller känsla på sitt eget sätt. Färgerna har betydelse för att kunna tolka och förstå känslan i bilden. Man har tillgång till många färger, penslar av olika tjocklek samt svampar som man målar med på stora pappersark som sätts upp på väggen.

Jag har bland annat målat saker som jag upplevde positiva när jag målade dem. Jag tyckte även att målningarna förmedlade den känslan. När jag tittade på dem 6 månader senare var de så starka att jag knappt klarade att hålla kvar blicken. Det som hade hänt under dessa 6 månader var att jag mognat tillräckligt för att se vad mitt undermedvetna ville visa mig. Jag tror att det som framkom i bildterapin aldrig hade kommit fram i vanlig terapi.

Det som imponerade mest på mig var att jag bara tog en svamp och en färg utan att tänka och målade något som visade mig saker som jag upplevt tidigare i mitt liv men som jag hade förträngt. Det slog aldrig fel, men jag hade aldrig klarat av att se det utan Ingas kunniga och kloka sätt att hjälpa mig.

Jag vill avsluta med att säga att min resa genom bildterapin var den längsta och bästa resan jag gjort i hela mitt liv. Det har varit värt varenda minut och vartenda öre. Ibland tänker jag att jag skulle ha gjort detta tidigare i livet men bättre sent än aldrig.

<< Tillbaka